"Humbug".

August Strindberg hev skrivet ei Bok, som han kallar Det nya Riket, satiriska skildringar från attentatens och jubelfesternas tidehvarf.Til Motto elder Merkje-Ord hev han paa Titelbladet sett ein liten Stubb av Pickwick-Klubben (av Charles Dickens), og den Stubben lyder so:
           
Mr. Pickwick gjekk nokre Stig burt fraa Flokken, og daa han hadde vittat Vennen sin til seg, saag han paa han med granskande Augo og uttalad i ein døyvd, men tydeleg og fast Tone desse minneverdige Ord:
           
De er ein Humbug, Sir!
           
Kva Slag? sagde Mr. Winkle og skvatt til.
           
Ein Humbug, Sir. Eg skal tala tydelegare, um De so synest. Ein Upptrekkjar, Sir.
           
Med desse Ordi snudde Mr. Pickwick seg paa Hælen og gjekk attende til sine Venner.
           
Det er dette: De er ein Humbug, Sir!, som August Strindberg hev viljat slengja sitt Samfund det gode svenske Samfund i Andlitet.
           
Og han hev gjort det likso djervt og beintfram som Mr. Pickwick, um enn knapt so rolegt. Han er satirisk, so han stundom vert harsk, men sjeldan humoristisk. Ein Prøve paa Maaten hans hev me her (Stykket Svenska Folket i Utdrag):
           
Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det mest representerade af alle folk; det uppträder numera mest i landshöfdings- och banvaktsuniformer, men kan äfven synas i bara frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdrägt vid likbårar, i synnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och för öfrigt vid alla stora middagar, der det fins tre sorters vin och en vasaorden.
           
Hans Majestät skall inviga en ny bibana upp ei Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundlagarne ålägger som bekant konungen att öfvervaka all hushålning med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista, och Svenska Folket skyndar att innfinna sig efter spann i landshöfdingemössa, i kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i lånsmansornat, till fot i prestkappa och på dressin i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens militårdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa stationshuset, och banvakterna bilda en oöfverskådlig och entusiasmerad folkmassa bakom dessa.
           
Kungen kommer. Smörgådsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fogeln är uppäten. Champagne! Tal! En ny pulsåder år öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den Svenska Statskroppen, hvars hjerta ligger på slottsbacken; nationen (d. v. s. jernbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nye syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd af den hyllning, som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= chamnpagneglas) för Kolbotten, en urgmamal härd för svenskmannatrohet. (Obs.: alla nya jernvägsstationer äro sådane härdar.)
           
Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjertan.
           
Landshöfdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrecht af Mecklenburg, Christian II), och stridet och blödt för dem (mycket sant!); Svenska Folket, hvars representanter talaren ser samladt här (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik af Pommern, Erik XIV, Gustaf III, Gustaf IV) och skall alltid förbli så. Jernvägarne äro en bild af denna trohet, ty de förena konung och folk med jernband, svenska jernband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, de skola lättare kunna så att säga umgås med hvarandra, och de skola lära känna hvarandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord; Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting, och utom Carl XII, Gustaf III och Gustaf IV) och derför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (hvilken lycka är så stor, att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).
           
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjertan!
           
Landshöfdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna bränvin!
           
Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal, att jernvägarne skola bidraga til folkupplysningen, (den sanna folkupplysningen nämligen) genom hvilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna lifbeväringen, hvilken å sin sida skall sätta nytt lif i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnes skulder) och borttaga den sista rest af råhet (= sjelfkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet). - -
           
Vagnarna rassla fram. En folkhögskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från de djupa lederna till kongahuset. Han blir på stället utnämd til seminarie-rektor, oaktadt hans protester (tysta), att han icke vill öfvergifva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.
           
Tåget afgår. Indelta armén hurrar icke, ty man har glömt ge dem bränvin. Den oöfverskådliga folkmassen (banvakterna) hurrar.
           
Skott. Regimentsmusik. Flaggor.
                       
* * *
           
Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädet. Hvad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från farornas ryggar, oxarne spjerna i leran, så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparne perla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.
           
Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarne sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget, och nu bär det af öfver trädet, in i höst-rågen, der en lång gata, rät som en jernbana, drages ut.
           
En kammarherre, som haft den lyckan att först fått syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall.
           
Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser de dö icke!
           
Men tåget brusar fram igen och lemnar efter sig en svartblå rökstrimma af stenkol och Havannatobak.
           
- Det är ett vackert land, vi ha, her landshöfding!
           
Landshöfdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.
           
Hvad säger öfverintendenten öfver Svenska Folkets oljefärgstaflor och aqvareller?
           
Öfverintendenten anser, att åkrarne störa taflan (såsom tafla).
           
De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke gifvit regn på sex veckor, och landshöfdingen kommer icke med sin femårsberättelse förr än om tre år, så att det kan nu icke hjelpas.
           
Men drnckna ögon hafva icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en hand, men det är en stor svart hand, som lägger sig tung öfver solen; och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hofmarskalken är i förtviflan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne; uniformsguldet blir grönt, ty det är bara 8 karat; sablarne rosta; havannacigarrerna släckas; trafikchefen springer öfver barrieren för att stoppa, men fastnar i koltendern. Tåget rusar fram, fram och öfverröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och välsignar himmelen, som gaf honom ett välsignadt regn.
                       
* * *
           
Hans majestät hade genom en för öfrigt särdeles lyckad jernvägsinvigning ådragit sig en envis magkatarrh, hvarför han måste begagna en brunnskur, hvilken hade den lyckliga verkan, att sjukdomen häfdos. En ljusfabrikör bland stadsfullmägtige tok sina fem svågrar med sig och beslöt, att Svenska Folket skulle illuminera rikets hufvudstad. Förste bofmarskalken skickade en order til nationalteatern, att den skulle med en italiensk opera gifva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje öfver det höga tillfrisknandet. Som ett par tyska sångare för tillfället uppehöllo sig i hufvudstaden, mötte hans befallning inga svårigheter. Ett galaspektakel består egentligen i, att man ger en gammal opera, täuder armstakarne på raderna och läser upp ett versstycke. Som det icke fans någon opera på repertoaren, som kunde ha någon tillämpning på en magkatarrh, bestämmer man sig för Don Juan. Versstycket beställes af hofmarskalken samtidigt med förfriskningarne af vederbörande hofleverantör, och effektueras med ackuratess.
           
Svenska Folket står naturligtvis i kö utanför biljettluckan, och när den öppnas, äro alla biljetterna utsålda.
           
På aftonen är ändå Svenska Folket samladt i teatersalongen. På första parkettbänken står blomman af nationen; låga pannor, höga skjortkragar, fina frackar. De hafva ett eget sätt att sitta på orkesterns skrank, så att det ser ut som de skulle stå. Underliga blommor!
           
Längre upp på parkett: stater och kårer, och på amfiteatern sitter den Svenska Qvinnan utringad och med solfjädrar döljande, hvad som är ämnadt att ses i fogelperspektiv från raderna.
           
På första raden: corps diplomatique, en brokig samling från det bildade Europas stater, hvilka skola vaka öfver, att icke det krigiska Svenska Folket begår några oförsigtigheter. På andra raden sitta stater och kårer, på tredje raden stater och kårer, på tredje raden stater ock kårer, på fjerde raden hofbetjeningen och på femte ja det vet ingen.
           
Det är en lysande församling, och man kan vara stolt öfver ett sådant folk. Så skulle nationen alltid vara representerad!
           
Emellertid sjunges Ur svenska hjertan (corps diplomatique deltar ej i sången) och derpå framträder publikens gunstling från dramatiska nationalteatern, eller också den kungliga nationalintendenten för teaterpjeserna. Han (författaren nemligen) börjar naturligtvis med den sedvanliga förklaringen, att han icke lärt att smickra, men att han ändå skall göra så godt han kan.
           
Derpå framför han er vördsam helsning från Svenska Folket, som han träffade vid en middag på Hasselbacken, och berättar, att han fann det mycket lyckligt och belåtet, samt att det bad helsa, att det alltid skulle vara troget och beskedligt. Sedan ger han sig ut på de egna djupen, der de stora fiskarne gå; återvänder småningom till konungahuset, undviker med skicklighet att nämna sjukdomens opoetiska namn, och bugar sig slutligen på svenska Folkets vägnar.
           
Ridån går upp til Don Juan. De tyska sångarne unga så mycket tygena hålla för att gifva ett sant uttryck åt Svenska Folkets glädje öfver tillfrisknandet.
           
Hvad som står i Posstidningen qvällen derpå? Ack, inte behöfva vi upprepa hvad som är så upprepadt; men att Svenska Folket har skrifvit det, det är säkert!